En helt vanlig annorlunda Malin

Denna blogg är i första hand till för att visa upp mina tillverkade alster som ex decoupage. Även recept, dikter, kläder och inredningsdrömmar slinker med. Jag kommer även att lägga ut foton jag tagit. Och snälla, respektera att mina dikter & foton är just mina. Ange källan om ni tycker om de & vill fara vidare med dem, tack på förhand =)

In Memoriam

Kategori: Andras dikter

3 års saknad av min älskade mormor, Märy.








Din röst har sedan länge tystnat
men ekot finns ännu kvar.
Dina kloka ögon som slocknat
jag alla minnen har.
Jag spar dem i mitt hjärta
tar fram dem då och då
Så kommer du alltid,
att vara här ändå...

Idag är jag lite ledsen, för du finns inte här lilla mormor. Det är 3 år sedan ditt hjärta gav upp. Jag minns det så väl. Jag och sambon hade ätit alla hjärtansdag middag på restaurang och jag kom hem glad och upprymd. Tänkte ringa dig och höra när vi kunde komma och hälsa på. Du var ju så nyfiken på min sambo och ville träffa honom och även ditt barnbarns barn som du längtade så mycket efter. Det var ju så länge sedan sist som vi hade setts.Jag klev in genom dörren och min mobil ringde, det var min bror. Han berättade vad som hänt. Du hade helt plötsligt segnat ned i affären. Några utländska kvinnor hade tydligen hållit om dig och bett och sjungit för dig där du låg på backen. Han sade att det hade varit vackert och fridfullt, detta fick han veta av de som varit där. Jag var så ledsen och otröstlig, men kunde ändå känna en sorts glädje över att du inte var ensam. Du var min trygghet och mitt allt då jag var liten. Jag älskade våra långa samtal om allt mellan himmel och jord. Och du var så söt och så pytteliten, med grått hår och pliriga ögon. Jag kände mig alltid som en jätte bredvid dig, för du var verkligen inte stor med dina 150 cm.(fast jag är säker på att du var kortare mormor, så de så!) Som en bräcklig liten sagofigur. Som en söt liten hobbit var du, fridsam och skrattade ofta. Fast nu hade du ju i och för sig inte kraftiga och lurviga fötter. ;) Du skrattade alltid och kikade upp mot mig, sträckte på ryggen och försökte se längre ut.

Jag vet varför jag inte riktigt kunnat släppa dig eller säga farväl under dessa tre år. Din död kom så plötsligt, men det gör den väl alltid för alla? Och jag valde att inte gå på din begravning. Jag är så ledsen mormor för att jag inte kom och tog farväl. Men jag är säker på att du förstår och vet varför jag valde att göra så. Jag valde att ha en avskedsceremoni hemma istället. Jag tände ett ljus och tittade på en bild på dig vid samma klockslag som din begravning började. Det var ett vacker och stillsamt farväl, bara jag och du mormor. När jag känner mig redo ska jag besöka din grav och ta ett riktigt farväl, och det börjar bli dags känner jag nu. Jag har inte ens förmått mig att radera ditt mobil nummer ur min telefon, men det kommer jag att göra idag. Det är dags att acceptera och släppa taget. Att säga farväl tills vidare, vi kanske ses en dag?

Detta får mig att tänka på vad som händer efter döden? Jag är inte kristen eller har en tro av något slag. Men jag vill gärna tro att mitt liv (och ditt) fortsätter någon annanstans, i en annan värld när min tid är kommen. Vi har alla olika tankar om vad som händer efter döden. En del människor tror att vi dör, sedan är allt svart och ingenting mer med det. I olika religioner och kulturer tror man på återuppfödelse eller att vi kommer till paradiset. Vi återföds kanske gång på gång till en bättre människa? Vi kanske finns till för att bli en fulländad människa? Jag är både rädd och inte rädd för döden. Vissa dagar känns det stort och skrämmande att allting en dag bara ska bli svart. Det är en gemensam händelse som hela jordens befolkning har gemensamt, vi ska alla dö. Andra dagar känns döden inte så obehaglig. Då är jag bara nyfiken på vad som kommer att hända när jag tagit mitt sista andetag, då hjärtat slagit sitt sista slag. Vart hamnar jag då? Logiskt tänkt så kommer jag att multna bort, men egentligen lever jag vidare på ett sätt genom kretsloppet. Så jag blommar och gror på ett vis i alla fall. Jag hoppas att när min tid är kommen, så går det fort och smärtfritt, som för dig mormor. Det är nog allas önskan. Men nu är det så att jag väldigt sällan tänker på döden. Jag tror inte att det är hälsosamt. För mig faller det naturligt in att det måste finnas ett annat liv efter döden. Det kan inte, får inte och kommer inte bara att ta slut. Vi kan helt enkelt inte försvinna. Tänk på alla våra minnen, tankar, känslor, familjer och alla relationer vi byggt upp. Ska det verkligen en dag bara utplånas till ingen nytta? Det tror inte jag. Någon gång, någonstans kommer jag att få träffa min mormor, min söta lilla hobbit mormor... Jag saknar dig...

Kommentarer


Kommentera inlägget här: